tisdag 20 oktober 2009

Den förlorade symbolen – Dan Browns senaste sprinterlopp och hopp om en mer insiktsfull värld?



Författare: Dan Brown
Förlag: Bonniers
Publ år: 2009
Sidantal: 614. Inbunden
Datum: 20 okt 2009
Rec. av: CMM


Precis nyligen har bokhandelsdiskarna översvämmats av denna illgrönt limelysande tingest, Dan Browns senaste roman Den förlorade symbolen. 300 000 ex fraktas ut av Bonniers jättelika bokmaskineri, ofta till lågbudgetpris på större köphandelscentran. Förläggaren tror det är den största förstautgåva som någonsin publicerats i Sverige.
Utgivningen av denna bok har föregåtts av ett uppskruvat tempo, förmodligen för att skapa rubriker och få extra uppmärksamhet. Sju översättare har svettats för den svenska utgåvan, därför det amerikanska förlaget Random House inte ville släppa manus innan boken kommit ut på engelska.

Om allt detta nu verkligen behövts är frågan. För de flesta känner vid det här laget väl till Browns stora internationella framgång med Da Vinci koden, som spred sig som en sorts löpeld vid den tidpunkten. Fortfarande är det oklart hur mycket Brown ”stulit” eller direkt lånat från fackboken Holy Grail, holy blood, den bok som först på ett mer omfattande sätt ville försöka skapa sensationer kring Jesu liv och relationen till Maria Magdalena. Dess författare (två av de tre, om jag inte minns fel) försökte också stämma Brown för plagiat, vilket förstås misslyckades.
Tanken att det skulle vara möjligt att copyrighthävda en sådan framkastad teori, är egentligen aningen befängd. Huruvida idén också misstolkats överlag av båda dessa böcker eller bara utnyttjats, eller förts fram med andra syften, vet jag inte. Oavsett vilket så gjorde Brown en väldigt spännande skildring av saken.

I Den förlorade symbolen är handlingen förlagd till amerikanska huvudstaden Washington DC. Huvudpersonen är välbekant; den intellektuelle, sobre, ständigt aktive professor Robert Langdon, expert på myter, mysticism och gamla ordnar etc, numer också extremt välkänd genom Tom Hanks gestaltning i de tidigare filmerna.
Langdon får ett samtal som han tror är från sin bäste vän och dessutom fadersgestalt i Washington. Denne är också en högt uppsatt frimurare som för många år sedan gett Langdon en dold hemlighet som han ombetts bevara, oöppnad. Nu har han dock fått meddelande om att ta med sig detta mindre paket till Capitolium där Langdon tror han ska hålla ett viktigt föredrag.

Att det inte är hans vän som är den verklige avsändaren (hur märkligt detta än låter när det gäller en sådan alert forskare och ständig ”skeptiker” som huvudpersonen) får han bli varse på ett hemskt sätt. På plats i staden får han ett telefonsamtal från en mystisk man som påstår att Langdon ska tvingas hjälpa honom uppenbara den ”hemliga dörren” i Washington. Langdons vän har blivit kidnappad och kanske också stympad, visar det sig – ett ”lockbete” lämnas i centrum av Capitolium där Langdon också befinner sig.



Handlingen utspelar sig kring en teori, att denna stad rymmer ett otal ledtrådar och hemligheter baserade bland annat på Frimurarnas verksamhet genom århundradena. Detta vittnar också en rad faktiska arkitektoniska och symboliska byggnader och deras innebörder om, som skapats och används av frimurarna. Detta gäller förstås inte bara i Washington eller bara i USA, utan kan enkelt studeras av fasaderna i många västerländska större städer, och faktiskt även i mindre. Frimurarnas bakgrund och syften är dock fortfarande dolda, även om de är märkligt nära de styrande centran i respektive land.



Det är en ständig fysisk jakt som Langdon dras in i, en kamp mot tiden. En kamp som också visar sig alltmer handla om att inte bra rädda sin vän, utan också ”hela det amerikanska samhället, ja kanske hela världen,” som det sägs senare i boken.
Detta är förstås en stark överdrift, kanske också skapad genom CIAs chef som leder operationen. Den kvinnlige, japanskättade Soto, näranog en levande mumie enligt beskrivningen, men med en isande kyla och ständig, dramatisk handlingsberedskap.
Kärnan i den bakomliggande historien Brown bygger upp, handlar om Frimurarnas dolda hemlighet, som kan innebära en "farlig makt i orätta händer". En ensam ”galning” vill ta över denna kraft, kanske för att missbruka den. Eller för att endast själv ”vinna evigt liv”? Eller bara för att få kärlek från sin far?

Den ensamme, missförstådde, utstötte fanatikern som missbrukar sin andliga eller snarast religiösa kunskap och vilja, är en gestalt som återfinns också i Da Vinci koden. Denne person är här snarast en bricka i spelet för att berätta historien, tycks det, så enkelspårigt och psykologiskt tillyxad är denna del av romanbygget.
Det fungerade bättre i Da Vinci koden, där sammanhanget, också överlag, hade en mer tydlig och grundad röd tråd, och hela den boken uttryckte en mer konturfast och genomarbetad avsikt.

Mycket av romanens historia skiftar mellan mångbottnade, eviga symboler och deras tolkningar och innebörder. Värdena som genomströmmar vår tid från äldre civilisationers andliga kunskaper och hur deras verkliga innebörd uppenbart återfinns inom den moderna mänskliga vetenskapen, nytänkandet, men också inom politiken och maktspelen.
Detta kan vara för den som kanske aldrig stött på dessa sammanhang något som verkar starkt intresseväckande. Även för den som kräver mer vetenskapliga grunder kan få undervisning här kring en mystifikation som förankras genom den västerländska vetenskapens upptäckter (t ex hur Isaac Newton var insatt i många ockulta grenar).

Den omtalade ”hemligheten” – som i denna roman spåras och leder fram till en mer omfattande innebörd av ”det förlorade ordet”, välkänt inom frimurartraditionen, men egentligen ett mer omfattande esoteriskt begrepp - är intressant för alla sökare av större andlighet och djupare insikt.
Frågan är om den bakomliggande storheten kan lyftas fram här. Dels därför den intellektuella tekniken är det främsta redskapet att gestalta detta med. Dels om det alls stämmer, att denna kunskap överhuvudtaget skulle finnas i Frimurarnas händer? Och om det är så, känner man verkligen till dess hemlighet? Det verkar osannolikt, eftersom mycket av frimurarnas verkliga innebörd tycks ha degenererats.
Frågan är hur många av de högborna samhällsmedborgare som gärna deltar i frimurarnas kretsar, egentligen också är del av ett större maktspel själva? Brown snuddar vid frågan, men tycks främst hylla denna rörelse som den mest pålitliga grupp väktare av sanningen genom tiderna.



Denna smått otroliga och bizarra historia tar förstås tag i nästan vem som helst som gillar äventyrshistorier och spänningsromaner. Ändå får detta mig att i inledningen, inte gäspa, men sucka aningen inombords. Även om berättelsen sedan tar tag i mig får jag återkommande möta frågan inom mig vad som är det bakomliggande syftet med boken?
Underhållning är förstås det självklara motivet. Det är action från första sidan, men på ett aningen överbearbetat sätt. Lite för tillrättalagt, lite för intellektuellt smart, lite för onyanserat i själva gestaltningen. Detta är också en känsla som återkommer då och då i boken.
Men Langdons och de övriga medspelarnas välregisserade och ofta otroliga uttolkningar och ”avslöjanden” hinner inte med dessa frågor. Berättelsen måste vidare i sitt febrila tempo.

Det finns flera finurliga tankar där, om man vill gå längre i möjliga analyser. Det är dock aningen vanskligt att låta sig vävas in för mycket i sådana vad gäller författarens egna utvecklingsidéer. Browns romanbygge är enkelspårigt, men skickligt genomfört. Kanske man får stanna där helt enkelt, tänker jag.
Trots mängden ständigt uppdykande information, ofta snillrikt infogad med en nästan akademiskt blaséaktig gest i all sin självklarhet, är historien det viktiga som för boken framåt.
Det är inte ofta en känsla av delaktighet av en större existentiell hemlighet infinner sig här, även om sådana snabbt förbiilande stråk kan tecknas. Läsaren manas att febrilt vända blad, snarast genom själva den fysiska spänningen, inte den mänskliga eller själsliga.

Där kan jag ibland undra om Brown egentligen önskar skriva en faktabok i hela detta digra ämne som huvudpersonen behandlar som ett mindre slags uppslagsverk. Eller är hans intresse för det mystiska och ”ockulta” mer av en schablon, ett sätt att skapa intresse och spänning i romanform för att fånga läsaren?
Detta i en tid som uppenbarlighen attraherar alltfler människor att ta del av dessa typer av information och kunskap som speglar eller mer direkt handlar om det fördloda, om människans inre möjligheter att utvecklas.

Detta kan vara något som Brown, medvetet eller mer kollektivt omedvetet, dras emot och speglar fram. Detta viktiga behov, också sett ur många vetenskapers alltmer synergetiska forskning, dras mot dessa större livsfrågor och deras olika skepnader genom historien. Där har Brown sin uppgift ändå, vill jag tro, att kittla fantasin som kan leda människor vidare att söka sig fram i det inre äventyret.




Som Langdons vän säger i en tillbakablick av ett föreläsningssamtal med studenter mot slutet av boken: ” ´Men sir, ´sa studenten, nu pressad, ´ni tror väl ändå inte att ett ensamt ord… detta verbum signifacatium… vad det nu är… har förmågan att uppdaga uråldrig kunskap… och åstadkomma en världsomfattande upplysning? /…/´Vad jag tror borde inte bekymra er. Det som borde bekymra er är att denna profetia om en kommande upplysning återfinns i praktiskt taget alla trosriktningar och filosofiska traditioner på jorden. Hinduerna kallar den krita Yuga, astrologer talar om Vattumannens tidsålder, judarna om Messias ankomst, teosofer om den nya tidsåldern, kosmologer om den harmoniska konvergensen och förutspår ett visst datum.´ /…/

”…det är fantastiskt hur alla människans olika filosofiska system genom hela historien har instämt i en enda sak – att en stor upplysningstid är på väg. I alla kulturer, i alla tider, i alla hörn av världen, har människans drömmar koncentrerats på exakt samma idé...´”

Och därefter några rader till som handlar om det kanske viktigaste i boken, om den nu har något ”budskap” eller vill fungera med en större uppgift att förmedla; att något som kan kallas för en ”gemensam sanning” återfinns inom alla människor.


© CMM SoulBooks, okt 2009.

Knuff: Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den förlorade symbolen av Dan Brown"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar